Jag h a t a r min hjärna...  allt är så komplicerat så det är inte sant..
ena sekunden tänker jag på allt bra och underbart.. men sen kommer allt skit upp..
ena sekunden vill jag ha tillbaka honom, men sen inte...

Skulle vilja slita sönder min hjärna och trampa¨på den!
skulle vilja lyssna på mitt hjärta, för en gång skull...

Jag vet vad jag känner innerst inne... det är bara folk som provocerar mig.. Absolut inget illa menat till någon.. men jag tar åt mig av vad andra tycker och har alltid gjort..
Att höra av hur många som helst att jag bara ska skita i det och gå vidare.. men jag själv? hur känner jag?

Mjo egentligen försöker jag tänka på allt positivt, alltså från början av allt.
Det gör mig tårögd, helt seriöst!
Saknar den tiden så otroligt mycket! Men sen kommer tanken upp: kommer dte kunna gå att kunna gå tillbaka till det? är det verkligen möjligt.
Att ha spenderat 4 månader, mer eller mindre? med en person, och att största tiden av det har varit så underbart! Gör att jag verkligen vill försöka göra étt nytt försök och att allt ska bli så bra som innan..

Ja, det här är bara lite av hur jag känner och tänker... men känner att jag har svårt att skriva ner det, det låter såå mycket bättre i min hjärna..

Får se hur allt slutar..... 




Då när allt var så underbart........




Blir att ta av mitt smink nu och sen lägga mig i sängen och försöka ta det lugnt och verkligen tänka ut hur jag vill ha det... önska mig lycka till?...